Kultur som välfärd eller välgörenhet?

Kulturpolitiken i de nordiska länderna har sedan första delen av 1900-talet varit grundat i den samhälleliga välfärdsmodellen. Inom den finländska kulturpolitiken har detta varit en växande uttalad självklarhet sedan 1960-talet. Det är i grunden fråga om kulturens förankring som en del av det gemensamma livet, allas rätt till egna kulturella uttryck och jämlik tillgång till kvalitativa kulturella upplevelser. Man har även sett det som grundläggande att det finns en professionell konstnärskår som har möjlighet att förnya konstens olika uttryck som en del av samhällsutvecklingen. (Kulturanalys Norden, 2018; NMR, 2023; Kangas, 1999)

Detta har varit argumenten för och legitimeringen av att kostnaderna för kulturverksamhetens strukturer och dess fortgång har kunnat täckas med gemensamma skattemedel. Därför finns det i varje finländsk kommun tillgång till bland annat bibliotek, kulturverksamhet för barn och möjligheter till föreningsverksamhet inom olika kulturella inriktningar. (Cupore, 2024) Av statsbudgeten har ca 0,7% fördelats i stöd och anslag mellan kulturarv, konstinstitutioner, det fria kulturlivet, barnkultur samt till professionella konstnärer. (Cupore, 2022)

Under det tiden finns tydliga signaler på att förhållningssättet till kulturpolitiken som en del av välfärdssamhällets bas har börjat en glidande övergång till att i stället hänföras till något som kan kallas för välgörenhetssamhället. Det betyder att man i stället för att se tillgången till kulturen som en väsentlig källa för erfarenheter och kunskap, det vill säga som en gemensam samhällelig grundfråga och rättighet, börjar se kulturen som en överflödig underhållning som blir en handelsvara och något som var och en tar eget ansvar för att bekosta.

Att ”de rika” skall ta sitt ansvar och skjuta till donerade medel har påtalats från många håll och att statens ansvar nu i stället är att beskattningsmässigt underlätta för att donationer av medel till kultursektorn. (Svenska Yle 14.11.; HBL 25.11.; HS 18.11.)

Detta leder i längden till att endast de som har ekonomiska möjligheter har tillgång till såväl produktion som konsumtion av all konst, litteratur, musik, scenkonst och kulturarv. Upprätthållandet av allt från kulturinstitutioner till föreningslivet blir avhängigt privata medel, av det som någon med mer resurser kanske ser som relevant och intressant.

I den pågående debatten om nedskärningarna i den offentliga kulturbudgeten har det uttryckligen ifrågasatts om det är en fråga om ekonomi eller om ideologi. (HS 10.11.) De proportionellt stora nedskärningarna som aviserats för kulturbudgeten de kommande åren ses ha oöverskådliga konsekvenser. (saksetseis.fi/swe) En redan ekonomisk svag samhällssektor drabbas hårdare av en synbart och, i jämförelse med andra samhällssektorer, relativt liten summa.

Våren 2025 behandlar regeringen sin halvtidsöversyn och hela landet förbereder sig för kommande kommunala och regionala val. Samtidigt väntas riksdagen ventilera den aktuella kulturpolitiska redogörelsen, som utgör grunden för den politiska riktningen för kulturen som parlamentarikerna antar för de närmaste decennierna.

Det nu sittande regeringen har genom sitt förfarande tydliggjort att kulturen är en del av politiken och att politiken också är ett uttryck för kulturens utveckling. Det gör den samhälleliga debatten oerhört intressant ur ett kulturpolitiskt forskningsperspektiv.

Källor:

Kulturpolitisk styrning. Ansvarsfördelning och reformer inom de nordiska ländernas kulturpolitik under 2000-talet. Nordisk kulturfakta. Kulturanalys Norden, 2018. https://kulturanalys.se/publikation/kulturpolitisk-styrning/

Cultural policy in the Nordic welfare states: aims and functions of public funding for culture. Nordisk kulturfakta 2022:01. Kulturanalys Norden, 2022. https://kulturanalys.se/publikation/cultural-policy-in-the-nordic-welfare-states/

Kangas, A., Virkki, J. & Virkkunen, J. (1999). Kulttuuripolitiikan uudet vaatteet. Yhteiskuntatieteiden ja filosofian laitos. Jyväskylän yliopisto.

Ruusuvirta, M., Renko, V., & Nokela, S. (2024) Utvärdering av basservicen 2023: kulturtjänster. Översikt. Kulturpolitiska forskningscentret Cupore. https://www.cupore.fi/sv/nyhetsrum/utvardering-av-basservicen-2023-kulturtjanster/

Jakonen, O., Sokka, S. & Leppänen, A. (2022). Valtion rahoitus kulttuurille. Cuporen tietovihko 5. Kulttuuripolitiikan tutkimuskeskus Cupore. https://www.cupore.fi/julkaisut/valtion-rahoitus-kulttuurille/

Jägerhorn, J. (14.11.2024) Pengarna ökar men ankdammen krymper – Kulturfondens första strategi anpassar Svenskfinland till en ny verklighet. Svenska Yle. https://yle.fi/a/7-10067306

Nilsson, R. (25.11.2024) Fem tips för regeringen – så kan den rycka ut för att stödja civilsamhället. Hufvudstadsbladet. https://www.hbl.fi/2024-11-25/fem-tips-for-regeringen-sa-kan-den-rycka-ut-for-att-stodja-civilsamhallet/

Sirén, V. (18.11.2024) Tunnettu luonnonsuojelija pelasti teatterifestivaalin yksityislahjoituksella – ”Ei näin tärkeä asia saa olla kymppitonneista kiinni”. Helsingin Sanomat. https://www.hs.fi/taide/art-2000010830254.html

Suutari, V. & Suosalo, M. (10.11.2024) Hallitus murjoo kulttuurikenttää ennennäkemättömällä tavalla. Lukijan mielipide. Helsingin Sanomat. https://www.hs.fi/mielipide/art-2000010819975.html

Stoppa saxen! (hämtad 28.11.2024) https://www.saksetseis.fi/swe/

Kulttuuripoliittinen selonteko: Kulttuuri vahvana ja yhdistävänä voimana kestävän, elinvoimaisen ja inhimillisemmän tulevaisuuden rakentamisessa. Tiedote 28.11.2024. Opetus- ja kulttuuriministeriö. https://okm.fi/-/kulttuuri-vahvana-ja-yhdistavana-voimana-kestavan-elinvoimaisen-ja-inhimillisemman-tulevaisuuden-rakentamisessa

Bild: Naantalin musiikkijuhlat, Esko Keski-Oja.