Vad har vi att försvara?

Kulturens betydelse i dagens samhälle måste artikuleras på ett nytt sätt. Kulturen måste var en del av samhällets beredskapsplan och fungera som en skyddsvall i vår motståndskraft. Det menar den svenska kulturministern Parisa Liljestrand i ett bilateralt kulturministersamtal på kulturcentret Hanaholmen den 14.2. I ett land där man har kunnat leva och utveckla sin kultur i fred under flera sekel har Rysslands pågående anfallskrig mot Ukraina väckt tanken på att kulturen är en del av det civila försvaret.

Det betyder bland annat att man på ett nytt sätt måste uppmärksamma det faktum att kulturens platser är utpekade målobjekt för anfall. Att förstöra museer, arkiv och kulturbyggnader är en medveten krigsstrategi. Målet är att krossa inte bara det fysiska kulturarvet utan även att förgöra den gemensamt nedtecknade historien, språket och därmed den utsatta folkgruppens identitet.

Den finska kulturministern, Sari Multala menade i samtalet, att den finländska beredskapen är tagen i beaktande även inom kultursektorn både på statlig och institutionell nivå. Det gäller bland annat genom långt genomförd digitalisering av historiska dokument och arkiv. De flesta finländare har varit i kontakt med de generationer som upplevt krigstiden och har därigenom en vetskap om att fredens tid inte självklart är varaktig.

Multala betonade i sina uttalanden den och de grundläggande kunskaper i läsning som ger varje människa möjlighet att värja sig emot desinformation och hybrida mentala beredskapen attacker på olika slags medier och nyhetskanaler. Hon betonade även betydelsen av att konstnärer och kulturarbetare som drivits på flykt skall beredas möjlighet att upprätthålla sin professionella verksamhet för att inte tystas.

Det svenska civila beredskapsarbetet står inför en insikt om att framtiden är mer komplex än vad man tidigare uppfattat. Avsikten är att inrätta ett nationellt kulturskyddsråd som skall samordna insatser på ett formell och konkret plan. En annan mycket omdiskuterad kulturpolitisk åtgärd är arbetet med en kulturkanon som börjar ta form under våren 2024. Tanken på en statligt sanktionerad kategorisering av prioriterade och kanoniserade kulturuttryck och föremål är för många oförenlig med konsten och kulturens uttrycksfrihet och levande utveckling.

Vad som till slut är det kulturarv och den levande kultur som utgör grunden för vår mentala motståndskraft och som i första hand skall skyddas från utplåning är något som kulturministrarna gärna överlåter till en vidare krets att avgöra. Men varje kulturpolitisk åtgärd är en del av skyddsplanen och kan paradoxalt nog alltid i sig utgöra ett hot.

Bild: Sean Geraghty/ Unsplash