Stiftelsefinansieringen och dess betydelse väcker debatt

Cupores forskningsrapport Samspelets regler – Stiftelsefinansieringens betydelse för finländska kultur- och bildningsorganisationers verksamhet publicerades och diskuterades under ett tvåspråkigt seminarium den 21.4.. Rapporten och dess slutsatser väckte stort intresse i medierna och gav även upphov till en livlig diskussion på bland annat insändarsidorna Hufvudstadsbladet.

Projektet fokuserade på stiftelsefältet som tidigare är lite utforskat inom den kulturpolitiska forskningen. Det var även första gången som ändamålen för och verksamheterna inom svenskspråkiga och finskspråkiga stiftelser granskades parallellt. Denna jämförelse har väckt diskussion speciellt gällande de observation som gjorts kring de skillnader i finansieringsgrund som finns mellan organisationer som mottagit stiftelsefinansiering. Diskussionen fokuserade på relationen mellan offentlig finansiering och stiftelsefinansiering på det svenskspråkiga kultur- och bildningsfältet. Debatter har förts om varifrån medel söks, varifrån medel borde sökas samt hur och av vem verksamheterna borde finansieras.

De uppkomna frågeställningarna är väsentliga och påvisar behovet av ytterligare forskning. I denna blogg belyses utgångspunkterna och synvinklarna för vår forskning, vilket finns vidare beskrivet i forskningsrapporten.

Avgränsad grupp stiftelser och organisationer som forskningsmaterial

Forskningsprojektet genomfördes på beställning av fem finlandssvenska stiftelser som hade behov av att förtydliga sätten och möjligheterna att följa upp effekterna och genomslaget av sin finansiering. Stiftelserna hade även specifika önskemål om de organisationer som de ville skulle vara fokus för granskningen. På forskarteamets förslag vidgades projektet till att innehålla även fem finskspråkiga stiftelser och en grupp av dessa stiftelser föreslagna organisationer. I forskningen betecknas de medverkande organisationer som exempelorganisationer.

Forskningsmaterialet samlades således in från tio stiftelser och sju exempelorganisationer. Huvudfrågan var fortsatt stiftelsernas möjlighet att följa effekterna och genomslaget av sin finansiering, men den kompletterades med sju exempelorganisationers syn på betydelsen av stiftelsefinansieringen för sin verksamhet. Genomgående perspektiv för granskningen var dels en långsiktig bärkraftighet, dels skillnader mellan språkgrupperna.

Såväl stiftelserna som organisationerna fungerar inom det samhällsområde som betecknas som den tredje sektorn. Det betyder att aktörerna är en del av civilsamhället, arbetar för det allmännas bästa, samspelar sinsemellan samt med den offentliga och den privata sektorn. Stiftelsefinansieringen är således inte privata medel, utan egentligen ”ingens pengar”, som förvaltas enligt de ändamål och stadgar som stiftaren formulerat samt den lagstiftning som gäller för allmännyttiga stiftelser och överenskommen god stiftelsesed. Organisationsaktörerna följer å sin sida föreningslagen och god föreningssed.

Materialet påvisar tendenser som kräver vidare forskning

I forskningsrapporten för vi fram fem huvudsakliga slutsatser, som grundas i det samspel som pågår mellan finansiärer och finansierade inom den tredje sektorn. Dialogen dem emellan sker i själva finansieringsapparaten, det vill säga utlysning, ansökan, beviljning och uppföljning av de medel som står till förfogande. Vår kugghjulsmodell påvisade de lägen där dialog sker och som kan fungera som utvecklande för båda parter.

Vi presenterade även ett schema av de roller som finansiärerna kan inta i relation till de finansierade, där graden av styrning och ägandeskap formar modeller för uppföljningen av effekter och genomslag av de beviljade medlen.

De språkliga skillnaderna blev tydliga på minst tre sätt, men endast som ur det samlade materialet uppfattade tendenser. För att generaliseras och verifieras krävs fördjupning genom ytterligare forskning och analys.

Den första skillnaden är uppfattningen av kulturbegreppet, som inom den svenskspråkiga sfären tycks ha en mycket bredare betydelse. Den andra skillnaden är volymen av finansieringen av organisationerna. Här tenderar de svenskspråkiga stiftelserna att ge mindre stödsummor till flera sökande. Den tredje skillnaden gäller organisationernas syn på stiftelsefinansieringens betydelse för sin verksamhet. Här tenderar de svenskspråkiga organisationerna att förlita sig på stiftelsefinansieringen för sin basverksamhet, medan de finskspråkiga organisationerna uppfattar stiftelsefinansieringen som ett komplement till en basfinansiering erhållen från den offentliga sektorn.

Vår femte slutsats berörde relationen mellan stiftelsefinansiering och offentlig finansiering. Denna relation kommer med stor sannolikhet att vara föremål för diskussioner inom de närmaste åren. De stora nedskärningar av den offentliga kulturbudgeten som den sittande regeringen nu utannonserat kommer att ha vida och djupa konsekvenser för civilsamhället, inte minst för de små kulturaktörerna inom den tredje sektorn.

Hur finansieringsstrukturerna kommer att utvecklas, vilka aktörer som fortsatt kommer att ha möjligheter att verka och var besluten för den finländska civilsamhällets utveckling kommer att fattas är centrala kultur- och bildningspolitiska frågor. Dessa frågor är angelägna och aktuella även för stiftelsefältets aktörer oavsett språktillhörighet.