Den arktiska kulturens politik

På toppen av världen, på den allra översta delen av globen, öppnar sig en förnyad topografi. Förnyad i bemärkelsen aktualiserat politiskt fokus och förändrat geografiskt perspektiv, men även förnyad i bemärkelsen av ifrågasatt meningsproduktion, representation och reflektion. Vad har det här för verkningar på konsten och den samtida kulturpolitiken? Något av detta ventilerades under Arctic Arts Summit i Rovaniemi i början av juni, som samlade konstnärer, politiska aktörer och akademiska forskare från 22 olika länder.

Arktikum består av de nordligaste landområdena av åtta nationer, som utöver de fem nordiska länderna innefattar USA, Ryssland och Kanada. Var gränsen för det arktiska området rent geografiskt dras, är beroende på diskurs, sammanhang och motiv, men den parallella benämningen cirkumpolär ger tydligare koordinater.

De arktiska nationerna har sedan 25 år samarbetat i ett parlamentariskt baserat arktiskt råd samt i arktiska nätverk för universitet och forskningsstrukturer, och det har dragits upp en mängd arktiska strategier. Allt detta har ytterligare aktualiserats de senaste åren genom ökade klimatförändringar, som tydligast ger sig tillkänna närmast nordpolen. Det har i sin tur lett till ökad trafik, handelsleder och intresse för utvinning av tidigare otillgängliga naturresurser, samtidigt som området blivit något av ett laboratorium för former av och attityder till klimatanpassning samt observationer av livsformers resiliens och motståndskraft.

I dessa diskussioner och aktiviteter är kulturens roll oftast förbisedd. Idén om kulturell hållbarhet har inte ännu slagit igenom och någon egentlig kulturpolitisk diskussion om det arktiska har inte ingått i de uppdragna strategierna. Detta har särskilt konstnärerna reagerat på genom ökad konstnärlig politisk aktivism, och strävan efter respekt för de egna kulturella uttrycken och konstnärliga expressionerna.

Den arktiska konsten i den samtida diskursen bygger på en holistiskt uppfattad verklighet, där kroppen, själen, jorden och himlakropparna är ett. Den bygger på idén om ett ursprung som historien dragit undan, men som trots allt finns där likt ett förlorat paradis.

Ur ett kulturpolitiskt perspektiv betyder det att det blir helt relevant att tala om kulturell identitet, om kulturella rättigheter och jämlikhet. Men samtidigt blir det en exkluderande inkludering med nya gränshinder. För alla som bor i det arktiska området är inte ursprungsfolk, och identiteterna kan definieras genom otaliga prismatiska konstellationer.

Forskningen kring arktisk konst fortgår intensivt i universitetssamarbeten i området, med designinriktad forskning i spetsen. Här handlar det om den meningsfyllda aktiva materien, det som nu teoretiseras som nymaterialism uppfattas här som urgrund. Konsten separeras inte från hantverket, det kulturella arvet reflekteras ur praktikens perspektiv. Det inkluderande forskningsfältet sammanför samtidskonst, all typ av formgivning, hantverk, teknologi och media. Det konsthistoriska begreppet får ge vika för det antropologiska och politiska. Tanken på hållbarhet, sustainability, betyder inte bara utveckling, utan även urval, det som samtiden väljer att se som värdefullt nog att bevaras. De interdisciplinära pågående processerna handlar om definitioner, om de språkliga uttryck som i slutänden formar diskursen för sinnebilderna, om att rådbråka uppfattningar om det imaginära norden.

I retoriken kring ursprunget kan inte kvaliteten på produkterna av det holistiska konstbegreppet uppfattas eller bedömas utifrån andra referenser än de egna, och endast av dem som kan tillskrivas ett tillhörande till denna kulturidentitetsfär. Denna slutande cirkel har sina risker naturligtvis, särskilt om varje försök till öppnande analys utan vidare kan ifrågasättas som approprierande eller koloniserande.

Det som blir intressant i de konstnärliga uttrycken är det medvetna spelet av mångdimensionerande meningsproduktioner, men även de ärligt rättframma symboliseringarna av och tecknen för realiteterna för många som lever inom det arktiska området.

I Rovaniemi konstmuseums utställning Place of Origin, producerad i samarbete med museet i Anchorage, Alaska, blir det tydligt i den emotionellt laddade konsten, där vetskapen om levnadsöden kopplas till materiella bevis. Sonya Kelliher-Combs installation Goodbye är en stor mängd handbeklädnader, vantar, installerade i en hommage till dem som för egen hand tagit beslutet att inte fortsätta sitt liv. Materialiteten i de vackra objektifierade händerna kombineras med skrämmande statistisk och data. Mer lekfullt hänvisande till distanserna mellan livsföring och stil är Paula Rasmus-Dedes fotbeklädnader som dekorerats med traditionella pärltekniker och broderier.

Komplexiteten i referenserna mellan politisk aktivism och de fantasmagorier som är starkt knutna till det arktiska medvetandet kommer till uttryck inom många former av konst. Den samiska filmaren och fotokonstnären Marja Helander har nått stora internationella framgångar med sin kortfilm Eatnanvuloš lottit (Birds in the Earth), 2018. I den ger kontrasterna mellan balettdansens formaliserade rörelsespråk och den lappländska landskapets förvandlingar hänvisningar till den bisarra verklighet som nu är scenen för kampen om landrätten.

Den norska ensemblen Nordting – musiker Amund Sjølie Sveen, dansare Liv Hanne Haugen och kompositören Erik Stifjell – spelar, genom en serie performances i formen av politiska agitationsmöten, med tanken på en demokratisk ordning i linje med den nordiska modellen. De närmare 500 deltagarna i Arctic Arts Summit fick i plenum delta i en rad omröstningar, fysiskt skapa sig en medvetenhet om den arktiska geografin på sin egen överkropp, och blev i slutet av det tumultartade stormötet uppbjudna på scen för att dricka vodka. Denna karnevalistiska form fungerar som gyckelspel, politisk propaganda och genomträngande emotionell och fysisk katharsis.

Samma nivå av katharsis nådde även konserten med gruppen Solju som avslutade denna andra omgång av Arctic Arts Summit. Solju framträder med traditionella samiska ljudvärldar med jojken och slagverk som centrala instrument, men med elektroniken som koppling till samtida experimentell europeisk pop. I fokus står sångarna Ulla Pirttijärvi och Hildá Länsman, vilka också är mor och dotter. Med denna maternalistiska laddning kopplas framträdandet på ett såväl spänningsfyllt som lekfullt sätt till idén och fantasin om den arktiska kvinnans urkraft. När dottern Hildá direkt efterlyser potentiella pojkvänner inför sin nästintill brunstiga jojk, är den erotiserade bilden av den arktiska honan fulländad. Denna medvetenhet i Soljus representation blir nästan övertydlig i bandets promotionsbilder, med ohöljda referenser till Mirjami Kuosmanens förvandling till den mytiska vita renen i Erik Blombergs film med samma namn från 1953.

Att det skapas kraftfull konst i Arktikum står oemotsagt. Många av oss har dock mycket att lära oss om regionens otaliga kulturer, språk och historier, men också om hur Arktikum kan betraktas ur ett regionalt, nationsöverskridanden kulturpolitiskt perspektiv. Nästa omgång av Arctic Arts Summit planeras att gå av stapeln inom Kanadas territorium år 2021.  

Foto: Solju i Artic Arts Summit. Fotograf: Janne Jakola.